Bilden lånad från google / kuva lainattu googlesta
Svenska
På min första dag som praktikant här i FinFami åkte vi till en skola för att ha föreläsningar om psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Jag kommer ihåg att jag var väldigt nervös över hur allting skulle gå till väga och om jag själv skulle säga någonting framför klassen (jag är väldigt nervös över att prata framför en klass) men när vi väl kom fram och första föreläsningen började kände jag mig mest bara ivrig och förväntansfull.
Under de här föreläsningarna fick jag höra en del berättelser om hur en anhöriges psykiska ohälsa verkligen kan påverka en annan person. Många tänker att den person som mår dåligt eller har sjukdomen är den enda som har "rätt till" att må dåligt, men så är det inte. Den här personens anhöriga, de som bryr sig mest i världen om den som är sjuk, mår även dåligt eftersom vi inte vill att våra nära och kära mår dåligt. Men vad skall då en person som är anhörig till den sjuke göra? Jag har hört oändliga berättelser där de säger att man skulle göra allt för att den som mår dåligt skall börja må bättre och att man inte alls bryr sig om sig själv utan den sjuke går framför sig själv. Visst, det är fint att man vill visa hur mycket man bryr sig, hur mycket man älskar den personen som är sjuk MEN hur skall du kunna ta hand om din kära om du inte tar hand om dig själv? Det är oerhört svårt att tänka på sig själv i denna situation, jag vet, och jag menar inte att man endast skall fokusera på sig själv. Men att till exempel sluta äta eller sova själv hjälper varken dig eller din nära. Därför tycker jag FinFami gör ett otroligt fint och viktigt arbete eftersom man oftast glömmer bort de anhörige.
En annan sak jag la märke till under dessa föreläsningar var att hur många som verkligen själva eller känner någon som lider av psykisk ohälsa. Enligt statistik lider ungefär 20% av finländare av någon typ av psykisk ohälsa. Ungefär 25% av unga och barn här i Finland lever i en familj där någon som lider av psykisk ohälsa och eller missbrukarproblem. Alltså kan vi ta en stund och tänka på hur många det är? En väldigt stor andel och ändå, tycker jag, att man knappt hör ordet psykisk ohälsa i vårt samhälle. Tidningarna har börjat allt mer prata om människor med psykisk ohälsa, men vem är det som berättar åt oss VAD psykisk ohälsa verkligen är? Hur kan man förebygga psykisk ohälsa, eller kan man göra det? Hur skall vi hjälpa en person med psykisk ohälsa? Förr har ju psykisk ohälsa kombinerats med bl.a. "galen" och man fick inte riktigt prata om det, känner vi finländare att det är så fortfarande? Eller vad beror det på att man går runt och viskar om psykisk ohälsa när vi borde ropa ut det?
En av de viktigaste sakerna, enligt mig, när det kommer till psykisk ohälsa är att man skall prata om det. Man skall absolut inte bli ensam med det för det finns helt säkert andra som antingen gått igenom samma som du eller något liknande. Jag kan även berätta av erfarenhet att det finns ingenting som är skönare än att få prata ut om sitt mående. Det kan kännas väldigt jobbigt i början, man kanske inte får ut ordentligt det man vill säga för att man gråter men med tiden kommer det att lätta. Vi är alla rättiga till att må dåligt, men vi är även alla rättiga till att prata om vårt mående. <3
- Jessica
Suomeksi
Mun ekana harkkapäivänä lähdimme yhteen kouluun pitämään luentoja mielenterveydestä ja mielenterveysongelmista. Mä muistan kuinka hermostunut mä olin kun en yhtään tiennyt mitä tulee tapahtumaan ja että joudunko mä heti ekalla päivällä puhumaan (en oo mikään suurin fani puhumaan ihmisten edessä) mutta kun eka luento alkoi, tunsin vaan innostusta ja olin toiveikas.
Luentojen aikana huomasin myös kuinka moni oikeasti tuntee jonkun tai on itse kärsinyt mielenterveysongelmista. Tilastojen mukaan n. 25% suomalaisista kärsii itse joskus mielenterveysongelmista ja noin joka neljäs tuntee jonkun jolla on mielenterveysongelmia ja/tai päihdeongelmia. Voimmeko miettiä hetken kuinka iso osa suomalaisista se on? Erittäin iso osa ja silti, mun mielestä, emme juurikaan kuule sanaa mielenterveysongelma meidän yhteisössä. Lehdet ovat alkaneet kirjoittaa yhä enemmän ihmisistä jotka sairastaa mielenterveysongelmia mutaa kuka kertoo meille MITÄ mielenterveysongelma on? Miten mielenterveysongelmia voi ehkäistä, vai voiko sitä ehkäistä? Miten voimme auttaa ihmistä joka kärsii mielenterveysongelmista? Ennen sana mielenterveysongelma usein yhdistettiin sanaan "hullu" ja siitä ei oikein saanut puhua. Olemmeko me suomalaiset sitä mieltä, että se on samanlaista vielä? Vai miksi ihmiset kävelee ja kuiskii mielenterveysongelmista kun niistä pitäisi huutaa?
Yks tärkeimmistä asioista, mun mielestä, kun on mielenterveydestä kyse, on että siitä pitää puhua. Siinä ei ole mitään järkeä jäädä yksin pohtimaan asiaa koska joku muu on aivan varmasti joko käynyt läpi saman asian tai jonkun samantapaisen. Omista kokemuksistani voin kertoa sen verran että mikään ei tunnu paremmalta, kuin se että huonosta olosta saa puhua. Se voi aluksi olla vaikeaa ja et ehkä edes saa mitään kunnolla sanottua koska itket niin paljon, mutta ajan kanssa se tulee helpottamaan. Meillä kaikilla on oikeus voida pahoin mutta meillä kaikilla on myös oikeus puhua siitä. <3
- Jessica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar